"Jag var världens räddaste barn"


Rotade just fram en av mina gamla favoritböcker, "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad", en samling krönikor av Linda Skugge. En av mina största idoler i yngre tonåren för övrigt.
 
(Hur kom det sig då att jag letade fram den just nu? Lyssnade på morgonpasset i P3s pod --> började fundera på vad jag skulle säga om jag träffade Hanna Hellqvist --> kom att tänka påen krönika jag läst om att "se självklar ut" --> letade fram boken, japp så kan min hjärna funka.)
 
Iallafall började läsa lite, tänkte egentligen skriva om just den krönikan om att se självklar ut, och framförallt att VARA SJÄLVKLAR. Men sen hittade jag en annan som tog över koncentrationen. Här är en nedkortad version av den (klippte bort den senare halvan som jag inte tyckte var lika intressant):
 

"Jag var världens räddaste barn.

När jag var fem-sex år eller till och med äldre var jag livrädd för alla gubbarna i min släkt, inklusive mina kusiner. Jag var inte bara blyg utan fullkomligt livrädd. Det var fruktanvärt om jag lyftes upp för att sitta i någon av deras knän. De var superläbbiga gubbar för mig, och så luktade de konstigt, krydda och sådana saker.

Jag var synnerligen miffo som barn och jag är synnerligen miffo som vuxen. Jag vågade nästan ingenting och många av de läskiga sakerna vågar jag fortfarande inte göra.

Jag vågade inte skrika med när någon ropade "ge mig ett D, ge mig ett I, ge mig ett F, vad blir det? DIF!" Jag löste det genom att mima. Och jag mimade och mimar fortfarande till Ja må han leva.

I klassrummet vågade jag inte räcka upp handen och be om något och när fröken inför en skolresa frågade om det var någon i klassen som brukade bli åksjuk vågade jag inte säga till. Så jag spydde på bussen inför hela klassen. Jag vågade inte grina när folk såg det. Och inte spela Bingo. Jag vågade inte ropa "bingo" högt när jag fick det. Jag satt tyst med min bingorad framför mig.

Det är ganska sorgligt. Varför blir vissa så här? Jag kan inte riktigt utröna vad det var jag var och är så rädd för. Att skämmas och bli röd i ansiktet? Ja. Att bli till allmänt åtlöje? Ja. Men varför är det så hemskt?

Jag vågade inte leka. Jag lekte aldrig för det krävde ju att man skådespelade lite, och det vågade jag inte. Det var hemskt att leva mig in i olika Barbielekar. Jag vågade inte dansa och jag mimade när klassen skulle sjunga på musiken. Jag vågade inte applådera eller jubla högt. Inte ropa på någon i korridoren, inte heller gå ensam över skolgården.

Och det var vidrigt när man hade uppsats i aulan och var tvungen att gå på toaletten. Man måste gå längst fram och skriva upp sig på en lapp, vilket gjorde att man syntes. Alla kunde strirra och jag ville inte synas. Var det något jag hatade var det att synas. Det var samma sak med att gå längst fram i klassrummet och vässa pennan. Jag avskydde även maskerad, på grund av skådespeleriet det innebar."

 


Minns att jag kände igen mig så väl i mycket av det här. Och kan ärligt talat göra det fortfarande också. Men det är så hemskt, vart kommer all denna rädsla ifrån!? Hur kan man ens vara rädd för att ropa ut ett bingo? Jag vet inte, men jag vet att jag var det. Jag drog mig in i det sista för att be fröken om hjälp, jag hade full uppsättning pennor och pennvässare för att slippa gå framtill pennvässaren, jag fasade till och med för att fylla år för då skulle alla sjunga för en samtidigt som de stod och glodde på en. Usch tycker synd om den Lilla-Lisa nu :'(


Nu för tiden skulle jag nog våga ropa när jag får den där bingoraden, men jag är fortfarande fylld med så mycket rädsla. Rädd för att göra fel, säga fel, se fel ut. Jag blir nervös och blyg så fort jag känner mig iakttagen och granskad, vilket är ungefär hela tiden.. När jag tänker närmre på det så förstår jag hur mycket det här hämmar mig och faktiskt förstör i mitt liv. Hur gör man för att sluta vara rädd?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0