Har precis gjort den årliga symmeringen av mitt spotify-använande. Spotify har fortsatt vara hårt konkurerat av poddar även detta år, vilket gjort att en del träningsmusik letat sig upp bland toppen, inte helt representativt. Undrar även vad jag gjorde 1a januari, på nått konstigt vänster var min första spelade låt nån dålig Björn Skifs som jag typ inte hört innan. Aja. Lite kul det här ändå, men tyckte förra årets version var roligare. Men gör för guds skull en summering du med!
Uppdaterad wishlist, vet inte om jag vart så himla snäll men..
1. Boken "Tid" av Alex o Sigge
2. Nike W Kaisherun i strl 36,5 eller 37
3. Presentkort på någon skön ansiktsbehandling, ryy frisörbesök eller kanske en pedikyr. bara jag får bli lite ompysslad och fin.
4. Glaskaraff i färgen aubergine
5. Signature necklace med chrysocolla (finns på thehippiin.com)
6. Olika kristaller,stenar osv. Ju större desto bättre
7. "Cherry in the air" från Escada
8. Tvålpump i mässing från Åhlens
9. Filmer som fattas i hyllan; Lust och fägring stor, En kärlekshistoria, Insidan ut, Hitta Nemo, Upp, Frost
10. Vårdande primer "Pore Putty" från Peter Thomas Roth
11. Verktygslåda från House Doctor
Såg ovanstående film igår. Var evigheter sen jag köpte den men det där med att lyckas fokusera på en film har den senaste tiden blivit något jag är kass på. Men nu har jag inte haft nått ordentligt internet och inte lyckats koppla in tv-kanalerna så nu är jag i filmlådorna och rotar.
Filmen iallafall.
"Under andra världskriget tvingas åttaårige Bruno att flytta från vännerna och tryggheten i Berlin till "landet", där hans far är befälhavare över ett koncentrationsläger. Detta håller familjen dock hemligt för Bruno, som på egen hand upptäcker sina nya omgivningar. Här lär han känna Shmuel, en jämngammal judisk pojke som är fånge på lägret och en vänskap uppstår mellan pojkarna."
Det var väl en tämligen förutsägbar historia. Började rätt spännande ändå. Gillade delarna när dottern/systern började bli lite hjärntvättad, slängde dockorna och började dekorera rummet med bilder på Hitler osv. Gillade även att Bruno var så oförstående och framförallt ifrågasättande. Ogillade mammans typsika svaga kvinnoroll, hon som ser det hemska men blundar för det och låter männen göra sin grej.
Så det började ändå lovande men ungefär halvägs in i filmen tyckte jag det började bli segt. Kan även ha varit det där med mitt fokus.. Halvkollade fram till sista tio. Men då satt jag på helspänn och jag var faktiskt inte säker på hur det skulle sluta. Det blev ändå det slut jag föredrar av de två vägarna man kunde ta, hade de tagit den andra vägenhade jag fan blvit arg,men inte förvånad. Tyvärr slutade filmen där det verkligt kunde blivit intressant. Hade så gärna velat se följderna av detta. Så tyvärr blev jag rätt besviken på denna, för lättsmält, nått med relationerna mellan huvudpresonerna når inte riktigt fram och även om jag fällde några tårar på slutet så blev jag inte alls så berörd som jag ville bli. Jag vill ha det hemska upptryckt i ansiktet, inte bara spekulera om det..
Jag funderar allvarligt på att sälla mig till denna skara som ”telefondetoxar”. Eller inte från telefonen som pryl (skulle inte överleva utan musik, poddar och ständig internetuppkoppling), men detta att man alltid blir nådd. Det är fan jobbigt. Det är sms, facebook och snapchat.. Jag orkar inte med. Tror många upplever mig som sjukt off, dryg och kanske till och med otrevlig. Men vad ger er skyldighet att hela tiden kräva min uppmärksamhet? Vilka är ni ens som ständigt har tid att skicka bilder/filmer/meddelanden till folk?! Framförallt till folk ni knappt känner. Jag trodde jag var den med ett tråkigt jävla liv men man kan ju undra.
Speciellt snapchat håller på att irritera ihjäl mig (dels för att det äter upp mitt batteri..) Visst, om ni faktiskt undrar vad JAG gör, gör nått som ni vill dela med er till MIG av, skicka, det gör mig absolut ingenting, men kräv för gud skull inget. Ibland kan ju faktiskt ett litet snap göra ens dag, detta är ju dock väldigt sällsynt. Ofta får den ett litet leende och ibland tänker jag ett svar i huvudet och ibland skriver jag till och med ner det och skickar. Men vanligast är ändå att en snap följs av tankar som ”okej… varför skulle jag bry mig om detta?” så varför skulle jag ta mig tid att svara på det? Vad skulle jag ens svara? Men när jag några minuter senare får ett ”hepp” eller ”tråkig du är då” för att jag inte svarar då blir jag sjukt irriterad. Kanske är det jag som börjar bli gammal, men det här med att slöskicka till randoms är isällan något jag uppskattar.
Antar att jag just rättfärdigat folks bild av den tråkiga otrevliga tjejen men jag skulle såklart aldrig vara otrevlig eller rentav ignorera någon i det verkliga livet. Okej jag är väl inte världens trevligaste och en ensam, folkrädd jävel, men det spelar egnetligen ingen roll. När jag jobbar, tränar, promenerar eller bara är hemma så vill jag ha möjligheten att välja vem, när och till och med OM jag vill prata med någon. Bara för att du har tråkigt och fördriver din tid med snap så betyder det inte att jag vill göra det.
Ochnär vi ändå är inne på snap.. Killar, en penisbild gör sällan en tjej ens i närheten av så upphetsad som ni sjävla verkar bli..
