Dagens loppisrunda




Idag slog jag ihop promenaden med en loppisrunda. det börjar bli lite av ne lördagsruton för mig, passar så bra när bästa loppisen typ bara är öppen på lördagar och ligger några kilometer bort. Passade mindre bra att det regnade hela vägen både dit och hem.. Men men, drygt 8km promenad och några inköp blev det iallafall :)
 
 • Tre blomkrukor. Behöver verkligen inte fler (har väl ungefär 10x mer krukor än levande blommor hemma..) men det var 3 för 10:- så då får man ju passa på.

• En ljusstakstrio i guld ofc. Min största inredningscrush. Fick betala 15kr för dessa, fynd!

• En ampel av snäckor. 

• Fyra böcker. Böcker är ju så himla bra att köpa på loppis. Superbilligt och ofta väldigt bra skick. Förstår egentligen inte varför man ens köper nya?!

 - "Flickvännen" av Karolina Ramquist. 
- "Varulvsvalsen" av Sigge Eklund. Som jag ju älskar! Aldrig läst nått av honom dock så det blir ju soännande. Denna var dessutom inbunden och sprillans ny. 
- "Ett öga rött" av Jonas Hassen Khemiri. Som man verkligen borde ha läst.. Superfint omslag också. 
- "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren. Har stått på min att läsa-lista i evigheter.

Vardags"rädslor"


Hehe läste just detta inlägg på HanaPees blogg. Om vardagsrädslor. Eller rädslor å rädslor, konstiga grejer man är rädd för fast man vet att det aldrig kommer hända.
Älskar sånna inlägg där kommerntarerna är lika roliga att läsa som inlägget i sig. De flesta nämde grejer så som ormar i toaletten, eller att de plötslgit ser någon bakom sig i spegeln. En del är ju dock sjuka ihuvudet.. Haha, han som var rädd för att ramla in i en timmerstuga och få en sticka i adamsäpplet?!?
 
Vet två sånna här "rädslor", jag haft olika perioder i livet.  Alltså det är ju egentligen inga riktiga rädslor, man vet ju att det aldrig kommer hända men ändå.
 
1. När jag var rätt liten, men ända fram till typ 14års åldern (?!) hoppade jag alltid till sängen eftersom jag var rädd att någon skulle dra in mig under. Kan ha att göra med den gången Julia skrämde livet ur mig genom att krypa in under min säng medan jag borstade tänderna och sedan tog tag i benen på mig medan jag satt på sängkanten i godan ro, helt ovetandes. Typ räddaste jag blivit i livet. 
 
2. Hade även en period då jag ALLTID kollade om någon stod bakom duschdraperiet, kvittade om jag bara skulle borsta tänderna eller gå på toa. Och nej det har inte med psyko att göra.
 
 

Tipzzz


Tänkte bara tipsa om att titta på dagens(?) avsnitt av MVH talkshow, som HanaPee programleder, och idag har hon Alex & Sigge där. Alla favoriter på en och samma gång!  Tyckte dock Alex var lite tvär och konstig, men aja älskar dom ändå.
 

"Jag var världens räddaste barn"


Rotade just fram en av mina gamla favoritböcker, "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad", en samling krönikor av Linda Skugge. En av mina största idoler i yngre tonåren för övrigt.
 
(Hur kom det sig då att jag letade fram den just nu? Lyssnade på morgonpasset i P3s pod --> började fundera på vad jag skulle säga om jag träffade Hanna Hellqvist --> kom att tänka påen krönika jag läst om att "se självklar ut" --> letade fram boken, japp så kan min hjärna funka.)
 
Iallafall började läsa lite, tänkte egentligen skriva om just den krönikan om att se självklar ut, och framförallt att VARA SJÄLVKLAR. Men sen hittade jag en annan som tog över koncentrationen. Här är en nedkortad version av den (klippte bort den senare halvan som jag inte tyckte var lika intressant):
 

"Jag var världens räddaste barn.

När jag var fem-sex år eller till och med äldre var jag livrädd för alla gubbarna i min släkt, inklusive mina kusiner. Jag var inte bara blyg utan fullkomligt livrädd. Det var fruktanvärt om jag lyftes upp för att sitta i någon av deras knän. De var superläbbiga gubbar för mig, och så luktade de konstigt, krydda och sådana saker.

Jag var synnerligen miffo som barn och jag är synnerligen miffo som vuxen. Jag vågade nästan ingenting och många av de läskiga sakerna vågar jag fortfarande inte göra.

Jag vågade inte skrika med när någon ropade "ge mig ett D, ge mig ett I, ge mig ett F, vad blir det? DIF!" Jag löste det genom att mima. Och jag mimade och mimar fortfarande till Ja må han leva.

I klassrummet vågade jag inte räcka upp handen och be om något och när fröken inför en skolresa frågade om det var någon i klassen som brukade bli åksjuk vågade jag inte säga till. Så jag spydde på bussen inför hela klassen. Jag vågade inte grina när folk såg det. Och inte spela Bingo. Jag vågade inte ropa "bingo" högt när jag fick det. Jag satt tyst med min bingorad framför mig.

Det är ganska sorgligt. Varför blir vissa så här? Jag kan inte riktigt utröna vad det var jag var och är så rädd för. Att skämmas och bli röd i ansiktet? Ja. Att bli till allmänt åtlöje? Ja. Men varför är det så hemskt?

Jag vågade inte leka. Jag lekte aldrig för det krävde ju att man skådespelade lite, och det vågade jag inte. Det var hemskt att leva mig in i olika Barbielekar. Jag vågade inte dansa och jag mimade när klassen skulle sjunga på musiken. Jag vågade inte applådera eller jubla högt. Inte ropa på någon i korridoren, inte heller gå ensam över skolgården.

Och det var vidrigt när man hade uppsats i aulan och var tvungen att gå på toaletten. Man måste gå längst fram och skriva upp sig på en lapp, vilket gjorde att man syntes. Alla kunde strirra och jag ville inte synas. Var det något jag hatade var det att synas. Det var samma sak med att gå längst fram i klassrummet och vässa pennan. Jag avskydde även maskerad, på grund av skådespeleriet det innebar."

 


Minns att jag kände igen mig så väl i mycket av det här. Och kan ärligt talat göra det fortfarande också. Men det är så hemskt, vart kommer all denna rädsla ifrån!? Hur kan man ens vara rädd för att ropa ut ett bingo? Jag vet inte, men jag vet att jag var det. Jag drog mig in i det sista för att be fröken om hjälp, jag hade full uppsättning pennor och pennvässare för att slippa gå framtill pennvässaren, jag fasade till och med för att fylla år för då skulle alla sjunga för en samtidigt som de stod och glodde på en. Usch tycker synd om den Lilla-Lisa nu :'(


Nu för tiden skulle jag nog våga ropa när jag får den där bingoraden, men jag är fortfarande fylld med så mycket rädsla. Rädd för att göra fel, säga fel, se fel ut. Jag blir nervös och blyg så fort jag känner mig iakttagen och granskad, vilket är ungefär hela tiden.. När jag tänker närmre på det så förstår jag hur mycket det här hämmar mig och faktiskt förstör i mitt liv. Hur gör man för att sluta vara rädd?


Standing at Platform 9 3/4


Aw, detta! Hade varit så himla fint :')
 

They wanna adopt her so bad




Hihi 😂

"...mode innebär att det inte ska synas ett spår av kropp under kläderna."


Läste precis detta; http://rodeo.net/just-nu/2013/08/27/stockholm-ss14-bea-szenfeld/ 
 
utdrag ur texten: 

Låt mig förklara: Förvånande ofta ter sig kroppen inte ens finnas på en catwalk. Då verkar budskapet vara att mode innebär att det inte ska synas ett enda spår av kropp i kläderna.

Då har modellerna, oftast de kvinnliga modellerna, flickorna, anställts för sin kroppshydda som är så smal att kläderna överhuvudtaget inte tar notis om den. De bara hänger där. Den typen av mode blir mode för att den inte gillar kroppen. Många modemänniskor verkar älska det kroppslösa modet. (Jag avskyr det.)

 

Tyvärr är jag en sån, en sån där som älskar det kroppslösa modet. Så sjukt, men nånstans är det ju precis det där man vill ha, en kropp som är så tunn att kläderna bara hänger där.. och det är så inpräntat i mitt huvud, kläder är snyggt när man är SMAL, skinn och ben, eventuellt lite bröst och rumpa på det. Tills jag kommer dit (vilketnog aldrig kommer hända) så väljer jag mest kläder efter vad som döljer så mycket av allt det där som inte är skinn och ben. Så många gånger jag slitit av mig plagg med tårar brännande i ögonvrårna bara för kroppen synts under.. Så många gånger jag dragit streck med fingrarna över kroppen efter de konturer jag skulle vilja ha (halva kroppen bort på ett ungefär). Den där jävla bilden av hur kläderna ska sitta förtar allt det roliga i kläder och mode.

Sorgligt. 

 

 Några printscreens från min modemapp. Skulle gissa att varje tjej väger sisådär 10 kilo mindre än jag själv. Man gör det ju inte lätt för sig.. 

En väldigt bra krönika av Michaela Forni.



RSS 2.0